Säkrare fälttävlan! Kunskap och träning en del av arbetet. Slutsatser från Swedish Eventings första säkerhetsclinic.

Vad behövs för att öka säkerheten inom fälttävlan? Det var temat på den säkerhetsclinic som Swedish Eventing arrangerade i samarbete med Svenska Ridsportförbundets fälttävlanskommitté under Fälttävlansveckan på Flyinge i juli. Inbjudna var tränare och banbyggare och deltagarna kom från hela landet för att medverka i två dagar med föreläsningar, praktiska studier och diskussioner om fortsatta åtgärder.

Ett antal timmar av clinicen tillbringades på terrängbanor där man studerade hur hästar hanterade olika hindertyper och linjer mellan hinder. Terrängbanan på Eketorp var första målet och med hjälp av ett antal inbjudna ekipage fick deltagarna möjlighet att se mer av hur hästarna uppfattade hinder utifrån olika förutsättningar. Dag två var det dags för unghästbedömningen på Fälttävlansveckan och det var ett bra tillfälle att filma och studera hur yngre hästar löser sina uppgifter.

Säkerhet ur olika perspektiv
Clinicen leddes av Lars Christensson och Mats G Andersson som med sin samlade erfarenhet ville skapa en bredare diskussion om vad som behövs för att öka säkerheten inom sporten. Dom är båda övertygade om att man behöver mer utbyte mellan olika aktiva grupperingar. Det var tydligt att mixen mellan banbyggare och tränare på clinicen gav många nya perspektiv vilket lyftes upp av deltagarna som ett bra sätt att jobba.

– Jag är helt övertygad om att det är bra att banbyggare och tränare kan arbeta tillsammans så här, och det var även responsen från gruppen, säger Lars Christensson. Vi kommer utveckla det här sättet att jobba, och hoppas på att kunna ta det vidare tillsammans med Svenska Ridsportförbundets fälttävlanskommitté.

Mats Björnetun, konstruktören och utvecklaren av MIM-systemet (metod för utlösningsbara hinder i fälttävlan) var med och bidrog med kunskaper kring vad som händer när hästarna misslyckas med att göra det som förväntas av dom. Med hjälp av höghastighetskameror studerade deltagarna hästars teknik när de hoppade olika typer av hinder. Mats Björnetun höll sedan även en föreläsning om vad som händer när en häst går i ett hinder den försöker hoppa, och hur rotationsfall kan undvikas.

Under de här dagarna identifierades vissa grundläggande problem och förslag på åtgärder på både lång och kort sikt lyftes upp. Diskussionerna handlade bland annat om ojämna nivåer på tävlingsbanor, bristen på möjligheter att förbereda sig rätt för tävling i stora delar av landet, för lite träningsmöjligheter på terrängbanor och behovet av samlade insatser för att skapa förståelse mellan de som bygger banor och tränarna.

– Säkerheten är komplex och består av många delar, menar Mats G Andersson. När vi pratar om att öka säkerhet så blir det ibland väldigt inriktat på tekniska konstruktioners och enskilda hinder men det handlar ju om så mycket mer. Under clinicen kom det fram många olika frågor som vi behöver jobba mer med.

Ojämna nivåer på tävlingsbanor
Från tränarnas sida var det en hel del kritik mot att tekniska delegater använder lite olika måttstockar när de är ute och kontrollerar och godkänner banor. Det innebär att svårighetsgrader på en terrängbana i till exempel 1* kan variera mycket mellan olika tävlingsbanor och det blir svårare för ryttarna att veta vad som krävs.

– Viktigt att man håller samma nivå och ställer samma krav på alla tävlingsbanor. Vi måste fortsätta jobba för att det ska bli en så jämn nivå som möjligt. Det ska vara samma oavsett om man rider i Örebro eller Skåne när man rider 1* till exempel, säger Lars Cristensson.

Deltagarna på Swedish Eventings första säkerhetsclinic såg sammantaget att den ojämna nivån på banor och kompetens var ett problem idag. Det var viktigt för många att få upp den diskussionen och det fanns en gemensam syn på att detta var något som behövde prioriteras i arbetet med att öka säkerheten inom fälttävlan.

Träningsmöjligheter i hela landet
Brist på tränare och terrängbanor i många delar av landet gör det svårare att förbereda sig för tävlingarna om man bor utanför de mest aktiva områdena. Det behövs mer terrängbanor att träna på och även mer tävlingar så man får rutin på varje nivå innan man tar klivet upp till nästa. I de lägre klasserna är det en stor bredd men när man sen ska ta klivet upp till 1* eller högre, så skiljer sig kompetensen väldigt mycket åt.
Det kan vara svårare att vara väl förberedd om man kommer från områden där det inte finns så mycket träningsmöjligheter menade flera deltagare. Om man har bristande tillgång till tränare och terrängbanor så ökar det troligen riskerna när man kommer ut på tävlingarna. Gruppen var överens om att både bättre träningsmöjligheter och jämnare nivåer på tävlingsbanor var viktiga delar att arbeta för när det gäller att öka säkerheten inom sporten.

Mer samverkan mellan tränare och banbyggare
Deltagarna uppskattade mycket att man samlat både tränare och banbyggare på samma clinic och framhöll hur viktigt det var att man samarbetar. Alla var överens om att det var viktigt att fortsätta den här typen av samarbete.
Förslaget innebar två säkerhetsclinicar om året för tränare och banbyggare. En under vinterhalvåret där man jobbar mer teoretiskt och även får uppdatering och information. Den nuvarande årliga träffen för banbyggare och tekniska delegater skulle kunna utökas till att även tränare får delta. Därmed skulle detta kunna vara vinterhalvårets möte och träffen skulle kunna bli godkänd som fortbildning för alla tre kategorierna. Clinicen under sommarhalvåret blir praktiskt inriktad då man studerar banor och ryttare som rider på olika nivåer.

Resultat av den första clinicen
Sammanfattningsvis lyfte deltagarna från Swedish Eventings första säkerhetsclinic upp några punkter som man såg som fortsatta steg i arbetet. Fler former för samverkan mellan tränare och banbyggare samt utveckla tränarutbildning till att innefatta banbyggnad var en viktig punkt. För att öka tränarnas kompetens på alla nivåer såg man också behovet av att på olika sätt stimulera till deltagande på fortbildningstillfällen. Deltagarna tog också med sig uppdraget att lokalt arbeta med att stimulera klubbar till att söka bidrag för att bygga mer tränings- och tävlingsbanor för att öka utbudet mer över hela landet. En stor del av clinicen handlade också om att studera hur hästar hanterade olika utmaningar på terrängbanan och diskutera vad som påverkade förutsättningarna för säker ridning. Sådana studier var viktiga menade gruppen och man planerar att jobba vidare med detta, gärna kopplat även till tävlingssammanhang.

Mats G Andersson skulle också gärna se en större studie med att filma hästar på hinder för att se vad som skiljer sig i när det gäller hur olika hästar hanterar vissa hindertyper.
– Vet vi egentligen hur hästar hoppar på hinder eller tror vi bara att vi vet, frågan han. Är det så att vi försöker utgå från generella lösningar men att hästar hoppar med så olika teknik att vi måste se på andra faktorer kanske? Mer studier med höghastighetskameror kanske skulle kunna bidra med mer svar på såna frågor avslutar Mats G Andersson.